Nu är första natten utan min N avklarad. Ni kanske tycker att jag är jättefjantig. De är inte så att jag inte klarar att va ensam eller att jag är rädd utan jag bara inte vill va utan honom. Han får mig att må bra och i hans närhet är jag som lyckligast :) efter 7,5 år har vi inte varit ifrån varandra så här länge. I 7,5 år så har jag ringt honom näst intill varje lunchrast och varje fikarast. Som sagt tycker ni säkert att jag är löjlig men de är inget jag vill förlora.
Snart så kommer de inte bara han som kommer vara centrum i mitt liv utan snart har vi en liten som kommer kräva våran totala uppmärksamhet och de kommer Inte finnas tid för bara oss på väldigt länge. De skrämmer mig lite, jag vill ju inte förlora De vi har. Jag hoppas och tror att de jag känner är normalt. Och att vårat pyre kommer ge oss så mkt glädje och lycka. Förstår att småbarnsåren är jobbiga men de ska vi fixa. Våran kärlek är odödlig!

Igår skulle jag egentligen gått in i v 20 men efter ultraljudet i måndags är de ju framskjutet till lördag och de nya BF är 21/2. Än så länge har ja inte känt några sparkar och förväntar mig väl inte de fören om ett par veckor. De kändes lite skumt att se att hen sparkade o ålade runt där inne medans jag inte känner något. Vi ska på ett nytt ultraljud den 7/10 då måtten inte ville stämma. Huvudmålet och lårbensmått sa att hen va 18 v gammalt medans magmåttet på bebis sa v 16. Någon som varit med om detta? Barnmorskan verkade inte särskilt orolig men man blir ju nojig. Gogglare som jag är så har jag letat på nätet men inte hittat något om det. Hoppas de bara var mätfel!

Nu ska jag fortsätta vila då jag gick hem från jobbet vid 16. Blir en kväll i sängen med ipaden och näsdukar!
Kram på er

Hej!

Tänkte jag att jag skulle skriva av mig lite här!
De är mycket tankar, funderingar och undringar! De delar jag med mig här. Som de flesta vet så är det ju vårat första barn och graviditet.

När jag, dagen innan midsommar, gick här hemma med mensvärk och bara undrade var mensen hade tagit vägen så gjorde jag ett spontant gravidtest. N va på jobbet så jag var ensam. När testet visade positivt trodde jag inte alls på de. Vi har ju försökt men de va första gången jag tog ett test jag ville skulle va positivt!
Jag var helt snurrig o förvirrad o ringer N som blir ännu mer förvirrad när jag ringer och svamlar. Men efter 2 test till så förstår vi tillslut att nog är de rätt.

Har klarat mig helt från illamåendet men magkatarr och halsbränna får jag nog leva med hela graviditeten.

Något som har alltid har varit ett het ämne i mitt liv så är de min vikt och de är även i fokus under min graviditet. Barnmorskan vill inte att jag går upp mer än 5 kilo och mitt mål är att hålla mig på 2 siffrigt! På inskrivningen vägde jag 97 och kort efter det gick jag ner 2 kilo och ligger just nu på -0,5kg. Så de känns jätte bra. Jag har fått en remiss till en dietist. Har dock inte varit där än och just nu känns det inte nödvändigt!
Jag försöker hålla mig igång någorlunda. Det har varit lite jobbigt de senaste veckorna då jag har jätte ont i ryggen efter jobbat 8-9 timmar om dagen. Känner att de viktigaste är att ta mig igenom jobbdagarna och än så länge går det bra. :)

Det är först nu vi faktiskt börjar smått förstå att vi ska bli föräldrar. Speciellt när vi igår fick se våran plutt i magen Det är dags att börja ta tag i allt! :)